Enfamiljshus kontra stora husHus som byggdes runt 1960 i Tyskland hade varit en skräck för obefintlig isolering. Ett typiskt kvarter med 16 lägenheter hade vid den här tiden ett värmebehov på mellan 160 och 220 kWh/a/m² och 60 till 80 m² per lägenhet. På andra sidan fanns ett enfamiljshus med 250-300 kWh/a/m² värmebehov och mellan 100 och 120 m² boyta. En familj som bodde i ett flerfamiljshus hade alltså ett värmebehov på mellan 9.600 och 17.600 kWh, medan familjen i enfamiljshuset hade ett värmebehov på mellan 25.000 och 36.000 kWh. Förutom problemet med värmebehovet hade ägare av enfamiljshus varit mer benägna att ha en bil och att köra fler km per år än personer som bodde i lägenheter. All energi kom 1960 från avlägsna kraftkällor: vattenkraftverk och kolkraftverk. Kolkraftverken försörjdes av kolgruvor och bilarna av raffinaderier som försörjdes av avlägsna oljekällor. Det fanns bara en sak som ett hus kunde göra åt energin: förbruka mindre energi. Baserat på dessa siffror utvecklades idén att flerbostadshus är bra och enfamiljshus är dåliga. Den första förordningen om värmeisolering infördes 1977 i Tyskland. Alla koncentrerade sig enbart på värmeenergibehovet: passivhus och lågenergihus. Alla ansträngningar hade varit inriktade på ett värmebehov på nästan noll, och man hade nästan inte tänkt längre än så.
Både lägenheter och enfamiljshus är nu större men har blivit mycket bättre på att sänka värmebehovet.
|
| Download: CORP paper PDF Slides PDF Video 189 MB |
Både lägenheter och enfamiljshus är nu större men har blivit mycket bättre på att sänka värmebehovet.



